Film och gaming: När spel blir till film och film blir till spel
I grund och botten är film och spel rätt lika, rent tekniskt det vill säga.
Om vi skalar bort alla individuella delar i anatomin - så som att spel är interaktiva och filmer och TV-serier i grunden är passiva (beroende på om man somnat i soffan eller inte) - finns det många delar som är lika.
Utan att direkt leta efter halmstrån kan vi direkt konstatera att båda medier jobbar med rörlig bild som sin främsta vapendragare. Filmen var först ut på arenan och revolutionerade hur vi upplever omvärlden genom att rotera bilder snabbare än vad vårt mänskliga öga kan uppleva. Det är här som det berömda uttrycket “FPS” eller bilder per sekund ser dagens ljus: precis som att du kan få ett klassiskt blädderblock att gå snabbt eller långsamt finns en balans i hur många bilder per sekund vi kan hantera. Om bilderna förändras snabbt och mjukt nickar vår hjärna belåtet, och ger oss intrycket av att det som händer på skärmen är naturligt. Om antalet bilder per sekund rubbas blir istället alltihop en smet av ryckiga, långsamma zombieliknande sekvenser - och få saker kan få oss att gå från noll till hundra på irritationsskalan lika snabbt som laggande video.
Men det är inte bara bilder per sekund som spelvärlden och filmvärlden har gemensamt. Båda läger har gjort enorma kliv - även om allt är relativt - inom berättande och narrativ. Den första filmen som visades inför publik var som bekant ett tåg som rusar mot kameran (och i effekt publiken), med panik i salongen som resultat. Onekligen effektfullt, men inte direkt Ingmar Bergman. Samtidigt var det första kommersiellt framgångsrika spelet två pixliga plattor som kastade en fyrkant mellan sig i form av Pong. Kul spel, men kort manus.
Vi behöver dock bara spola fram bandet något för att hitta begynnelsen av narrativ inom spelvärlden. Det kanske mest berömda spelet någonsin - klassiska Super Mario Brothers på konsolen Nintendo NES - har faktiskt en handling, om än så blygsam. Den godtyckligt italienska rörmokaren Mario hoppar och springer igenom Svampvärlden för att rädda sin ännu mer godtyckliga officiella flickvän, Prinsessan Peach.
Resan går genom fält, skog, vattenvärldar och ökenlandskap. I slutet av varje värld slåss Mario mot den onde Bowser, bara för att få beskedet att “prinsessan är i ett annat slott”.
Simpelt? Absolut. Det blir kanske inte bättre av att samtidigt som Mario gjorde sina första ninjahopp in på den storydrivna arenan (med just filmen Super Mario Bros) under 80-talet släpptes filmer som The Color Purple, Breakfast Club och Back to the Future. Filmvärlden hade visserligen haft ett försprång på nära nog åttio år, men kontrasten är fortfarande slående.
Samtidigt skulle spelvärlden snart visa sin starkaste förmåga när det gällde kampen om skärmens berättelser: filmvärlden är en maratonlöpare, men spelvärlden är en sprinter.
Den tekniska utvecklingen har naturligtvis gett fantastiska verktyg åt båda kämpar med avancerad 3D-grafik, surroundljud, CGI och green screen - men det är svårt att komma ifrån att spelvärlden utvecklats mer som en effekt av dessa. På tjugo år förvandlades en pixlig 8-bitars Mario till krigsguden Kratos i God of War, allt i högupplöst 3D-grafik. Spola framåt lite till och vi har datorgrafik som (nästan) klår verkligheten.
Men hur hänger detta samman med spel som blir film, och film som blir spel? Jo, vi menar att de röda trådarna korsas någonstans när just Super Mario-filmen kommer ut 1993 - och trenden växer sig efter det bara starkare och starkare. År 2001 släpptes Lara Croft: Tomb Raider med megastjärnan Angelina Jolie i huvudrollen, och till dags dato har hundratals titlar skapats av film och serier där idén börjat som ett TV- eller datorspel. Trenden har till och med blivit en del av massmedia - ni minns kanske hur gemene man suckade djupt hur söt Pikachu var i spelfilmen Detective Pikachu, eller hur internet hånade den första animerade varianten av Sonic the Hedgehog. Spel är, populärkulturellt sett, inte riktigt nördigt länge. Spel har blivit en del av folkhemmet.
Det är nog inte så konstigt, med tanke på att de som växte upp med spelen numera är de som puttar barnvagnar, har bolån och bokar biobiljetter för hela familjen. Dagens aktiviteter för barn är, troligen, morgondagens manus för den typen av filmer och serier vars främsta mål är att håva in storkovan.
Det betyder så klart inte att spelfilmer av spel-filmer (så att säga) är dåliga per automatik, men även om vi har sett en normalisering av spel som berättelser på vita duken vill vi ändå påstå att vi inte riktigt har sett det tunga artilleriet än. Åtminstone om vi pratar finkultur - den typen av filmer som drar in Oscarstatyetter, eller bänkar varenda kotte i streamingsoffan alá Game of Thrones.
Men det blåser, kanske, förändringens vindar även på den tunga kulturfronten. Berömda spelregissören Hideo Kojima annonserade under 2023 att hans skötebarn Death Stranding, ett otroligt cinematiskt spel med mörka och filosofiska penseldrag, kommer att bli film. Här kan vi verkligen se en chans för spelvärlden att äntra arenan i bästa HBO-stil - med vuxna teman, riktiga historier och tunga skådespelare i ensemblen. Även den lite putslustiga skräckfilmen Five Nights at Freddie’s, baserat på det kultförklarade skräckspelet, var både bättre rent produktionsmässigt och lite mognare än många trodde.
Frågan är om det kommer att räcka? Kommer vi under 2024 få se releasen, eller åtminstone feta trailers, av filmer och serier baserade på spel som faktiskt tar hem nomineringar, statyetter och blir hyllade inte bara av gamers? Den som har extraliv får se!