Ulrich Seidl’s lounge singer is so horrible, he may be brilliant.

...en film om en föredetting som kämpar för sin överlevnad.

...framför allt handlar det om schlagermusikens märkliga förmåga att smälta hjärtan, alltifrån Udo Jürgens Eurovisionvinnare ”Merci, chèrie” till Pierre Brices ”Winnetou”.

...är mörk som en skogstjärn om natten men också möjligen, någonstans, hoppfull – men det hoppet ligger i så fall snarare i betraktarens öga än i Seidls sökare.

...det som gör Seidl bra och inte bara ”intressant” är att hans fiskande efter dunkla drifter och vad som formar makt – rasistisk, könsmässig och ekonomisk – alltid inkluderar så obekvämt välgestaltade individer.

Allt annat än feelgood när Ulrich Seidl gör film om en avdankad smörsångare.

...Seidl dissekerer endnu engang menneskedyret, der i bund og grund nærer et ønske om at blive bekræftet betingelsesløst.

Ulrich Seidls enigmatiske hovedkarakter (...) er en mand, der er fanget af fortiden. Et øretæveindbydende røvhul, man alligevel ikke kan tage blikket fra.